Jag växte upp i en tid. En tid som långt senare kom att beskrivas som bättre. Troligen annorlunda. Sverige hade tagit sig igenom 40-talet, hållit sig utanför världskriget, byggt allianser och stod rustat för den nya tiden. Allt skulle bli bättre.  Arbete fanns, för den som ville.  Ransoneringskorten på kaffe och andra nyttigheter försvann.  Att skaffa sig ett eget hem blev möjligt med statens hjälp. Rotmos och fläsk. Alpens ros. En egen bil började bli möjlig även för arbetare. Bilsemester ett begrepp. Skolan var en plats där urvalet av vem som samhället ville satsa på blev tydligt.  Då som nu var matematik, fysik och andra naturveten- skapliga ämnen prioriterade. Teckning och musik ansågs mer som fritidsnöje och var försumbart. I fjärde klass tyckte jag att jag hade lärt mig det som behövdes för att ta mig vidare i livet. Mamma undrade hur det stod till. Pappa hostade till och muttrade något ohörbart. Dåtidens skola var inte min grej. Det skulle dröja 4 år till innan jag kunde kliva av och leta efter något annat. I 12-årsåldern fick jag en kamera av mamma. En kamera i plast av märket Diana. Mer leksak än kamera kanske men det gick dock att i skapligt ljus tvinga fram bilder. Nå,  så efter skolan fick jag arbete som springpojke på några olika ställen innan jag började som praktikant i en fotoaffär där jag fick möjlighet att till slut köpa en kamera som det dessutom gick att byta objektiv på. En Canon Fx. Nu var det bara att sätta igång. Men med vad ? Flickfotograf var hägrande för en 16-åring.  Eller kanske pressfotograf.  Jag gjorde några tafatta försök som flickfotograf men kameran kom mer att användas som medel för att komma i kontakt med de flickor jag var hemligt förälskad i än något annat.  Det höll liksom inte.  Inte bilderna heller. Men så en dag dök en facktidningsförsäljare upp i fotoaffären och visade en del fototidskrifter från olika delar av världen , varav en hette Camera .  Fint tryck och glansigt omslag . Här visades det helt andra bilder än de jag hade kommit i kontakt med tidigare.  Bilder av fotografer som  Henri Cartier-Bresson ,  Robert Doisneu ,  André Kertéz ,  Elliot Erwitt ,  Edward Weston , Robert Frank , Dorothea Lange m. fl.  Jag hade hittat något som blev till hjälp i sökandet efter ett slags kompass . Efter några vilsna år sökte jag in på en fotoutbildning i Stockholm, Polhemsgymnasiet, som vad det gällde utbildningens innehåll,  ledsagad av en före detta bröllopsfotograf från Norrland med allt för stor tilltro till skärpedjupsövningar och andra tekniska uppgifter,  blev en besvikelse. Däremot kom jag i kontakt med en annan elev som kom att få en avgörande betydelse för mitt fortsatta trevande efter att hitta en form, Gunnar Dahl. Gunnar hade en mer utvecklad bildsyn och vi kom att tillsammans med en annan elev, Klas Cederholm, starta ett fotokoll- ektiv med eget labb på Surbrunnsgatan 4 , Tidsbild.  Gunnar hade en bror, Göran Dahl, som var konstnär och fått i uppdrag att stå för den konst- närliga utsmyckningen av Bergshamra T-banestation och behövde medhjälpare till att genom- föra delar av projektet som innehöll bl.a fotomontage överförda på glasskivor i jätteformat. Göran visade oss materialet som vi skulle arbeta med och det var för mig ett helt nytt sätt att använda sig av bilder som uttrycksmedel. Hieronymus Bosch bildvärld var omtumlande. Jag drogs med i sluttampen av 68-rörelsen där bl.a John Heartfields fotomontage kom att bli inspirerande och jag försörjde mig något år som illustratör åt diverse dags- och facktidningar. Några exempel på dessa finns i början under fliken  Fotomontage . Vid denna tid var jag inskriven vid Konstfack, men efter något år insåg jag att studietiden var över, och när det sedan krävdes en viss närvaro för att kunna kvittera ut studielån klev jag av. Under 70-talets senare del arbetade jag med ett projekt som hade som intention att i en lång sammanhängande bild sammanfatta några händelser under 1900-talet. En nutida Bayeuxtapet. Materialet visades under några månader på Kulturhusets Studio 4 i Stockholm 1980-81. Trafikens konstråd tyckte den skulle passa i deras projekt  Uppdatering av äldre T-banestationer. Efter bearbetning av materialet monterades verket upp i Karlaplans T-banestation i februari 1983. I början av 80-talet hade jag börjat leta utanför tullarna efter en lokal där jag både kunde bo och arbeta.  Sökandet tog sig allt längre ut i landet och i februari 1982 tog jag tåget till Lesjöfors i östra Värmland för att titta på ett nedlagt baptistkapell som var till salu för sjuttiofemtusen. I juni gick flyttlasset från Kungsholmen västerut med min livskamrat Karin, katten Putte och andra livsnödvändigheter. Efter några månaders ombyggnad till bostad, labb och arbetslokal var det dags att sätta igång.  Men med vad ? Jag stod vid en hållplats som jag kände igen från tidigare. Under 80-talet insåg jag att, låsa in sig i sin ateljé under några år för att sedan ha en utställning över materialet inte passade mig så bra.  Jag ville delta ute i samhället på något sätt. Efter en kontakt med kommunens kulturchef fick jag uppdraget att tillsammans med Länsmuséet iordningställa ett litet stadsmuseum i Filipstad. Min roll skulle vara att gestalta materialet. Här hade jag funnit något som jag under de följande 30 åren skulle komma att arbeta med. 1987 lade jag fram en idé om ett bruksmuseum efter det att Lesjöfors AB gått i konkurs 1985. Lesjöfors museum har likt Sagrada familia ut- och invecklats sedan 1987.  I takt med att resurser ställs till förfogande börjar muséet nu 2019  ta sin tänkta form. Bayeuxtapeten i 4D. www.lesjoforsmuseum.com Under åren 2002 - 2015 var jag anställd vid Värmlands museum som intendent för Långban Gruv- och kulturby.  Ett stimulerade arbete,  att få ansvaret för att låta en äldre industrihistorisk miljö med anor från 1500-talet  möta samtiden. www.varmlandsmuseum.se/langban En ny tid . . .                                                                                                                                                                             

en del bilder är klickbara

l a r s e r i c  v ä n e r l ö f

o m / b i o g r a f i